Ceilidh
Home | Catalogue | Artists
 
CEI 005 | Various Artists, Ceilidh 005

Review Information
Publication Norköpings Tidningar, 23 May 1987  
Reviewer Gunnar Hagberg
Grade -
 
Review
Vi har tidigare skrivit om Norrköpings eget oberoende bolag och dess arbete med att ställa samman ännu en samlingsplatta med rockmusik från Norrköping. Nu finns också »Ceilidh 005« (namnet kommer av att det här är bolagets femte utgivning totalt) på skivdiskarna och då är det också på sin plats att skärskåda innehållet en smula.
 
Inledningsvis är det bara att konstatera att det här är en betydligt mer "riktig" rockplatta än Ceilidhs första samlings-LP, som saknade mycket i fråga om ljudkvalité, produktion och genomförande. »Ceilidh 005« är ett kliv in i den "riktiga" rockvärlden och LP:n bär heller inte på någon utpräglat hemvävd stämpel. Det här är rockmusik som ska - och kan - konkurrera med liknande plattor från till exempel Sundsvall eller Rockparty nere i Hultsfred. I den konkurrensen står sig »Ceilidh 005« mestadels gott, även om en samlingsplatta aldrig kan bli riktigt jämn eller helgjuten.
 
Dags nu för en titt på innehållet och så sker i den ordning grupperna dyker upp på LP:n.
 
Sister James - »Big Bang«
Är verkligen Sister James så här bra? En tung och rå låt med stark refräng som måste vara det bästa bandet gjort. Ulf Olssons sång är lagom nonchalant och låten är hela plattans bästa.
 
The Great Gypsy Rockers - »The Gypsy Rockers«
Arvet från nu avsomnade Bad Bones förs vidare. Det betyder larm, rassel och snabba ackordbyten i Ramones och Johnny Thunders anda. Bra, men inte särskilt eget eller nyskapande.
 
Mr Space - »I Wanna Dance«
Mörk och enerverande låt som stinker svart rock från England. I bakgrunden hugger en spetsig gitarr, i stark kontrast mot den klagande sången. Idén är fin men håller inte ända hem.
 
23 Till - »Sagan«
Snabb och hetsig gitarrpop, uppbyggd kring en träffande refräng. Men jag har hört bättre låtar med 23 Till än den här. Inte så representativ för 23 Till av idag.
 
Le Cercle Rouge - »The Everlasting Yu«
Mycket märkligt band som en gång "spelade" industrirock med hjälp av vinkelslipar och plåtstycken. Nu är musiken som förbytt, är mörk och stillsam där den mässande sången backas upp av en dov bastrumma och en svävande synt. Stämningsfyllt.
 
The Persuaders - »Panic Station Girl«
Det band som kommit längst i jakten på en egen profil och stil. Det här är en eftertänksam popballad med en tät gitarrmatta och fin refräng. Så bra att man gärna har överseende med att sångaren Ola Hermanson hade halsfluss inspelningsdagen...
 
Bad Bones - »Do I Have to Tell You His Name«
Norrköpings mest rasande popband på den tid det begav sig. Bandet finns inte längre och lämnar här efter sig en akustisk cowpunklåt (där även en banjo kan spåras i bakgrunden!). Skivans mest positiva överraskning.
 
Venusbarn - »Drifternas Dogm«
Med bara en synt som hamrar fram såväl komp och refräng som solon blir gruppens uttrycksförmåga ganska snäv. Men för en enda låt håller det och det här är gruppens stora (?) hit. Dov och mörk syntmusik.
 
Saturday Kids - »Your Dream«
En glad och uppsluppen poplåt, där ett ettrigt munspel lyfter det hela. Inte särskilt eget, men spretigt och kul för stunden. Bättre sång vore dock önskvärt.
 
Sista Vintern - »Den Sista Vintern«
Typisk svensk rockmusik som kvickt blir ganska trist. Vanlig standardpop, om än något dov, som trots allt har en viss styrka i den klirrande gitarren i bakgrunden.
 
Copyright  ©  1987  Norrköpings Tidningar
 
Updated: 20210728 2305