CEI 017 | Happydeadmen, Eleven Pop Songs
Review Information
Publication	Sound Affects, No 9, Autumn 1990
Reviewer	John L Byström
Grade	4 of 5
Review
Stockholmarna Happydeadmens karriär började i stor stil: livedebut på Hultsfredsfestivalen (!) 1988, snabbsäljande första singel våren 1989, på SA:s framsida och sextumsflexi i april samma år, medverkan på Jokers samlings-CD på hösten och framröstade som Sveriges femte populäraste grupp med den näst populäraste singeln av SA:s läsare årsskiftet 1989/90.   Men sedan blev det tyst.   Happydeadmen (tillsammans med några andra grupper) hade oturen att fastna i ett segt bolagsnät, debutalbumet låg inspelat och klart i månad efter månad efter månad - men ingenting hände.   Så slumpade det sig en tidig höstdag att undertecknad hade tillfälle att sammanföra stadens bolagsmogul, Ola Hermanson på Ceilidh Productions, med HDM:s gitarrist/låtskrivare Magnus Karlsson. Efter några snabba telefonsamtal och möten var saken biff, tejperna friköpta och release klar på Sveriges vaknaste popbolag!   »Eleven Pop Songs« är en mycket passande titel - skivan innehåller just popSÅNGER; lysande, starka sådana. Framförda av radarparet Janne Hedin, en vokalist som saknar motstycke i detta land, och glimrande gitarristen Magnus K. Utan att för en tiondels sekund förringa rytmsektionen vill jag nog ändå påstå att det är här gruppens UNIKA tillgångar ligger.   På plattan finns nyinspelningar av gamla godingar som singellåtarna »Silent Sigh City« och »Spectacular Way«, det fantastiska flexibidraget »Heaven No!«, »Never Love« från Jokers CD, plus diverse sorterade demofavoriter.   Men det är de två tidigare ohörda låtarna, »Life Inside A Frame« och »9-Piece Mirror«, som får mig att riktigt spetsa öronen och lyfta på ögonbrynen. Speciellt den förstnämnda är otroligt smittsam och hitbetonad - inte olik Housemartins »Happy Hour« i stilen. Här faller nya oväntade pusselbitar på plats, och Happydeadmen visar att de har spännande vägar att fortsätta framåt på.   Låter bra va? Idel rosor och solsken i blick?   Nix, det finns tyvärr ett stort aber - produktionen är bitvis helt under isen. Leadsång, körer och gitarr klingar mycket fint, men rytmsektionen... För en gångs skull har Micke Gustafsson misslyckats rejält, och hans opåkallade försök att förläna HDM "tyngd" förstör njutningen på ett katastrofalt sätt.   Trum/bas-mixen är bland det mest störiga och enerverande jag någonsin hört - tänk att det ska vara så otroligt svårt att fatta att bas och trummor är rytminstrument som ska ligga i bakgrunden och hålla takten, inte längst fram och dränka allting annat.   Ta och lyssna på några gamla Beatles- eller Tages-plattor så kanske det går upp en talgdank...   Och vad är det över huvud taget för befängd idé att "tuffa till" Happydeadmen?! Ett jävla ofog är det - och visar bara att Gustafsson inte har fattat ett dugg av vad wimppop handlar om. Sätt honom på en tvångsdiet bestående av alla tänkbara Sarah-singlar och Razorcuts »Storyteller« och skicka sedan efter John A. Rivers till nästa inspelning i stället.   Det är med stor irritation och vånda jag sätter det betyg jag gör - här finns nämligen så mycket potential att jag verkligen inte borde behöva sitta och tveka mellan tre och en halv och fyra stjärnor, utan RÄTTELIGEN mellan fyra och en halv och fem.   Happydeadmen är ju trots allt Sveriges överlägset bästa band i sin speciella genre.
Copyright  ©  Sound Affects Tidnings AB