CEI 019 | Drug, Wintertime

Review Information
Publication Sound Affects, No 11, June/July 1991  
Reviewer John L Byström
Grade 2 of 5
 
Review
Det är ingen speciellt välbevarad hemlighet att vi på SA-redaktionen hyser en viss förkärlek till Norrköpingsbolaget Ceilidh Productions utgåvor. Nu har detta, vilket kanske tål att upprepas, ingenting med den geografiska belägenheten att göra, utan fastmer med bolagsbossen Ola Hermansons sällan sviktande popkänsla. Det torde räcka med att nämna namn som Persuaders, Sonic Surf City, Happydeadmen och Cod Lovers för att få det att vattnas i munnen på klarsynta ädelpopkonnässörer.
 
Men notera att jag skrev SÄLLAN sviktande ovan. Med den senaste knippan utgåvor (ytterligare recensioner på annan plats) har en förfärande kvalitetssänkning inträtt. Där fyrapoängarna tidigare nästan kunde delas ut ohört, får de senaste alstren slåss för att ens komma upp i godkänt. Man kan misstänka att det är Hermansons stora arbetsbörda som ende administrativt ansvarige som fått hans tidigare goda förstånd att så totalt lysa med sin frånvaro.
 
Nu gäller detta inte primärt Drug, som undertecknad vid ett par tidigare tillfällen funnit anledning att rosa. Men vad var det som gick så snett när det äntligen var dags att singeldebutera? Båda sidorna harvar fram i ett håglöst och konturlöst tempo som inte lär göra någon människa glad. Sånginsatsen ligger långt under deras normala standard och produktionen känns både trist och oinspirerad. Det är svårt att ens förstå vad de velat åstadkomma med dessa två låtar.
 
Om Drug inte är speciellt roliga, så bär det med Thee Expression käpprätt åt helvete. Ett så urbota talanglöst gäng har aldrig tidigare tillåtits sätta kvalitetsstämpeln Ceilidh på sina produkter. Trots NB:s varningar i SA #9 går Hermanson och signar bandet. Maken till omdömeslöshet!
 
En gång i tidernas begynnelse (cirka 1974-75) hölls en legendarisk skivrea på Tempo i Bollnäs. Det var någon överambitiös inköpschef som shoppat upp sig på åtskilliga ton amerikanska så kallade cut-outs (se Lars Nylins Elektra-artikel i SA #10 för en förklaring).
 
Priset för LP-skivorna var så häpnadsväckande lågt (3.95/st) att jag och mina kompisar i stort sett köpte var sitt ex av varenda titel som gick att hitta. Så mångfaldigt var utbudet att vi tvingades gå ner till varuhuset varenda håltimme under två veckors tid för att orka bära hem allt vi ville ha.
 
Bland alla guldkorn (Bobby Vees första, en nästan komplett Gary Lewis And The Playboys-katalog, Music Explosions »Little Bit Of Soul«, Eyes Of Blue, Fever Tree, The Litter, H.P. Lovecraft, en mängd Elektra-plattor, etc, etc) gick vi också på en del rejäla minor. Det var företrädesvis grupper ur den fruktade genren "heavy psych" som fick oss att ångra en del alltför hastigt fattade inköpsbeslut.
 
Men hur besvikna vi än blev på Savage Resurrection, The Rationals, Eden's Children och Group Therapy, så står dessa ändå med huvud och skuldror över den bedrövliga femte klassens Blue Cheer-kopia som Thee Expression utgör.
 
En MYCKET oroväckande och sorglig utveckling för Sveriges före detta ledande popbolag...
 
Copyright  ©  Sound Affects Tidnings AB